Lärarnas missnöje är inneslutet i själva skolutvecklingen

Anders Persson:

Enligt jobbhälsobarometern, som genomförs varje år av företagshälsovårdens branschorganisation Sveriges företagshälsor, upplever lärare en synnerligen besvärlig arbetsmiljö: ”Mer än varannan anställd inom skolan uppger att de inte får stöd och hjälp vid hög arbetsbelastning och fler än fyra av tio säger att de inte hinner med sina arbetsuppgifter inom ordinarie tid. Anställda inom skolan är också de som i störst utsträckning upplevt psykiskt obehag att gå till jobbet.”, skriver branschorganisationen på sin hemsida. Samtidigt är lärarna den yrkesgrupp i barometern som känner störst arbetsmotivation och endast en av tio lärare säger sig sakna motivation för sitt arbete.

Att lärare upplever skolan som en dålig arbetsmiljö är ingen nyhet. Redan på 1990-talet fanns sådana indikationer i arbetsmiljöundersökningar från Arbetsmiljöverket och Statistiska centralbyrån och tillsammans med företagsläkaren Eva Månsson sammanfattade jag dessa undersökningar så här i kapitlet ”Meningsfullt arbete i krävande arbetsmiljö – lärare i skolan” som ingår i boken Arbetsliv och hälsa 2004: ”Lärare, oavsett kön och skolform, finns, enligt undersökningarna, bland de yrkeskategorier som har högst arbetskrav, minst egenkontroll och sämst socialt stöd, faktorer som har betydelse för den arbetsrelaterade stressen.” Vi pekade också på en rad förändringar inom och kring skolan sedan början av 1990-talet som skulle kunna vara orsak till lärares arbetsmiljöproblem.

2002 genomfördes en omfattande enkätundersökning rörande psykosocial arbetsmiljö inom tolv yrken som betecknades som human service-arbeten, yrken som en del kallar människobehandlande och andra benämner välfärdstjänstearbeten. Jag hade förmånen att analysera en del av enkätfrågorna som besvarades av de drygt 500 lärarna som ingick i studien. Det mönster jag såg liknar det som redovisas i jobbhälsobarometern 2014. Lärarna var den yrkesgrupp, som tillsammans med läkare och arbetsförmedlare var mest missnöjd med sin psykosociala arbetsmiljö. Samtidigt uppgav praktiskt taget alla lärarna i undersökningen att de upplevde sitt arbete som meningsfullt. Data är en förutsättning för att förstå, men det är inte tillräckligt att visualisera dem i tabeller och diagram. Data måste ramas in av rimliga sammanhang för att de ska bli begripliga som något annat än bara siffror. Hur ska alltså detta mönster av samtidigt missnöje och meningsfullhet förstås? I texten ”Nöjda som lärare, missnöjda som anställda – skolexistens mellan mening och missnöje” försöker jag svara på den frågan. Idén är att meningen ligger inbäddad i själva lärararbetet, i mötet med eleverna och deras lärande, medan missnöjet sammanhänger med anställningen som lärare. Det är den flera decennier långa striden om makten över och i läraryrket – om arbetstider, arbetsvillkor, löner, stöd i jobbet, administrativa arbetsuppgifter som inkräktar på undervisningen, skapandet av en styrbar lärare osv. – som förklarar utfallet i undersökningen och genom att skilja mellan två roller förknippade med läraryrket, rollen som lärare respektive rollen som anställd, kan utfallet begripas. Så här avslutas texten:Röd flugsvamp

”I denna text har jag försökt förstå hur det kan komma sig att en relativt stor andel lärare samtidigt är missnöjda med en rad arbetsvillkor och upplever att arbetet är meningsfullt. Varför är många lärare, med andra ord, nöjda med sin yrkesutövning som lärare och på samma gång missnöjda som anställda? Frågeställningen har attackerats från flera håll mot bakgrund av att många lärare finner sitt yrkes mening i relationen med eleverna och i de nära arbetsvillkoren. Missnöjets källa förefaller å andra sidan vara förvandlingen av de nära arbetsvillkoren inom ramen för skolans utveckling under de senaste 10–15 åren, som bland annat resulterat i att lärarens roll som anställd betonats och att yrkesautonomin utmanats. Den enskilde lärarens grad av missnöje tycks sammanhänga med hur hon eller han viktar sin roll som lärare respektive som anställd.

Mening och missnöje har i denna text också behandlats som en professionaliseringsproblematik inom vars ram läraryrket för närvarande framstår som ganska motsägelsefullt, inte minst som den anknyter till själva den makt som skolinstitutionen, med lärarnas hjälp, utövar i form av skoltvång, utbildningsberoende och lärande. Läraryrket har tidigare kännetecknats av en närmast professionslik yrkesautonomi men under senare år har den i grunden utmanats i en rad försök från statliga och kommunala uppdragsgivare att öka lärarens styrbarhet. Den tidigare professionslika yrkesautonomin vilade inte primärt på vetenskaplig expertis, utan snarare på ett slags allians mellan stat, lärarutbildningsinstitutioner och lärarnas fackliga organisationer som resulterade i en stängning av arbetsmarknaden, ett yrkesmonopol. Denna allians tycks ha brutits upp under 1990-talet och de olika aktörerna synes nu gå olika vägar: stat och kommun försöker som skoluppdragsgivare öka skolans och lärarnas styrbarhet, ibland i harmoni, ibland i konflikt och ofta inom ramen för en ekonomisk åtstramningspolitik; lärarutbildningsinstitutionerna tycks mer följa en vetenskaplig professionaliseringslinje; och de fackliga organisationerna försöker hävda yrkesmonopolet på arbetsmarknaden. En konsekvens av detta förefaller vara att en relativt stor andel lärare inte ser sig som odelat lojala med skolinstitutionen, utan snarare identifierar sig med yrket. Skolinstitutionens problem förefaller därför medföra en oklarhet beträffande lärarens yrkesidentitet.

En yrkesidentitet som emellertid står till förfogande för dagens lärare, och som det åtminstone på ytan förefaller råda ganska stor enighet om mellan uppdragsgivare, lärarutbildningsinstitutioner och fackliga organisationer, kan vi kalla lagläraren. Den skiljer sig radikalt från den tidigare lärare vars främsta arena var det egna klassrummet och ämnet, som arbetade mer individuellt och som vi kan kalla ensamläraren. Ensamläraren är den typ som beskrivs i många skolforskningsrapporter, av Lortie (1975) och av Hargreaves (1994) samt i termer av begränsad lärarprofessionalitet av Hoyle (1980), och vidare är ensamläraren en del av det som en del kallar ”den vanliga skolkulturen” (till exempel Ekholm 2000). Lagläraren, å andra sidan, fokuserar inte så starkt på ämnet, utan kanske snarare på eleven, samarbetar i lag med andra lärare, har en professionalitet som mer bygger på beprövad erfarenhet vad gäller undervisning snarare än vetenskaplig expertis och har en mer reflekterande hållning till sin yrkesutövning. Flera aktörer på skolans område, till exempel lärarutbildning och fackliga organisationer, förefaller vara överens om att lagläraren är den idag rimliga lärartypen och styrningen från stat och kommuner går i samma riktning med hjälp av utbildning, kompetensutveckling, utvärdering och individuell lönesättning. Utvecklingen från ensam- till laglärare är en viktig aspekt av det som en del kallar skolutveckling (det hör emellertid till saken att med ”skolutveckling” kan menas många olika saker, vilket exempelvis framgår av Berg & Scherp 2003).

Ett paradoxalt förhållande som tål att ytterligare fundera kring är att skolans uppdragsgivare med vänstra handen försöker åstadkomma en skolutveckling som påstås bryta lärarens isolering i klassrummet och ge upphov till en laglärare, samtidigt som uppdragsgivaren med högra handen förefaller dra nytta av ensamlärarens isolering och atomism när styrbarheten ska ökas. Detta gör att lärarnas upplevelser, så som de förmedlas till oss i den enkät som här berörts, finns i skolutvecklingens centrum. Många lärares missnöje förefaller rentav vara inneslutet i själva skolutvecklingen.”

(Utdrag från s. 33-34 i kapitlet ”Nöjda som lärare, missnöjda som anställda”. Referenserna ovan återfinns på s. 34-36 i kapitlet.)

Publicerad i Blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*