Nu älskar visst alla skolan

Anders Persson:

I valrörelsen 2014 presenterar de politiska partierna omfattande ekonomiska satsningar och reformer när det gäller skolan. Samtidigt lanseras olika förslag om organisationsförändringar, såsom tioårig grundskola och obligatoriskt gymnasium. Flera partier verkar eniga om att skolan behöver mer resurser, lärarna högre status och eleverna bättre kunskapsresultat. Nyligen har ett av lärarfackförbunden bett ett antal starkt profilerade, internationellt kända utbildningsforskare bedöma eventuella resultat av alla dessa reformförslag. Riksdagspartierna fick lista sina viktigaste förslag och sedan bedömde de fem forskarna, bland vilka de namnkunnigaste är Fullan, Hattie och Andy Hargreaves, förslagen. Deras omdömen sammanfattas så här:
”… forskarna gör tummen ner för de flesta av politikernas förslag. Flera ser ingen mening i att ens kommentera de enskilda förslagen eftersom de anser att de i praktiken har så liten betydelse för att förändra elevernas kunskapsutveckling och lyfta resultaten. De anser samfällt att fokus måste ligga på att förändra arbetssättet ute på skolorna, inte på detaljer som antalet elever per klass eller antalet lärarledda timmar. Det handlar i stället om att interaktionen mellan elever och lärare måste öka. Lärare måste arbeta mer tillsammans kring elevernas lärande. Rektorerna måste lägga mindre tid på administration och mer tid på att vara lärande ledare. Politikernas utmaningar blir att skapa förutsättningar för lärare och rektorer att göra just det, anser forskarna.” (http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/09/03/skolpolitiska-forslag-missar-ofta-malet).
Detta är ytterst tänkvärt och värdefullt, men samtidigt är det är förbluffande att det omfattande talet om skolan mest involverar personer som i någon mening är utanför skolan. Skolans framtid har blivit en angelägenhet för politiska beslutsfattare som av förklarliga skäl mest riktar sökarljuset mot skolans problem, för forskare som ofta är distanserade från den aktuella skolverkligheten (och då tänker jag inte i första hand på de fem ovan nämnda), för lärarfackförbundens och andra organisationers proffstyckare, för deltagarna i TVs debattshower vilka underordnas uppmärksamhetssökandets dramaturgi och, slutligen, för riskkapitalisters ekonomiska bedömningar som försöker svara på frågan om det kommer att löna sig att i framtiden investera i friskolor och vad som skulle kunna kallas ”utbildningsvaror” av varierande karaktär. Lärarna, förskollärarna, skolledarna, eleverna och föräldrarna – de som i någon mening gör skola och utbildning – hörs sällan i diskussionen om skolan i egenskap av de aktörer de är i skolans vardag. De synliggörs nästan uteslutande om de uttrycker sig på sätt som förstärker det event skolans problem kommit att bli i massmedia.
För åtta år sedan gav Lotta Alsterdal ut boken Rapporter från ett skolgolv. Tio lärare om dilemman och glädjeämnen i skolan (Liber 2006) och jag hade förmånen att i ett av tre avslutande kapitel få kommentera de tio lärarnas berättelser om sin skolvardag och här följer ett utdrag ur mitt kapitel (s. 137-39 i boken). Jag har inte ändrat något i texten, utan den avser förhållanden år 2006 men trots det anser jag att texten kan bidra till svar på frågan varför ”alla” de ovan uppräknade skolintressenterna mest verkar intresserade av vad skolan kan bli, mindre hur den i praktiken är och knappast alls intresserade av hur och varför den blivit så som den är.

***

 ”Hur kan det komma sig att vi upplever dessa synnerligen vardagsnära lärartexter som så intressanta? Det första som slår mig är att de utgör rapporter från ett skolgolv som liksom har försvunnit i den senaste vågen av intensiv debatt om skolan, vilken pågått sedan början av 1990-talet. I en värld av retoriska möjligheter, gillade lägen och politisk apati, är det alltid några som blir osynliggjorda. På skolans område har de som är nära golvet blivit tysta, eller nedtystade, och istället har scenen intagits av personer så distanserade från skolans vardag att PISA-undersökningarna från OECD blivit deras främsta sanningsvittnen beträffande förhållandena i skolan. Självklart är det mycket i skolan som behöver förändras, mycket gammalt som lever kvar av tradition snarare än förnuft, men för att veta vad som behöver förändras och hur, måste man möta skolan där den faktiskt är idag. Det kan vara en bra början att begrunda vad lärarna i denna bok skriver.2014-09-06 10.55.55
Rapporterna från skolgolvet är inte litteratur av det slag som Maja Ekelöf åstadkom 1970 i boken Rapport från en skurhink, men liksom Ekelöf tecknar lärarna en bild som många inte tycks vilja se. Maja Ekelöf beskrev ”svensk låglönevardag under 60-talet”, som Karl Vennberg på den tiden skrev i sin recension i Aftonbladet, medan lärarna visar interiörer från en skola som många hellre visionerar om än möter som den faktiskt är. Men Ekelöf beskrev inte bara svensk låglönevardag, hon gjorde det i ett samhälle vars officiella företrädare ibland höll på att pysa över av stolthet över välfärdssamhället. Ekelöfs skurhinksperspektiv visade att välfärden inte var för alla.
Vi är där nu när det gäller skolan. Den politiska retoriken flödar om kunskapssamhälle, livslångt lärande och ”en skola för alla” samtidigt som skolan under de senaste 15 åren stigmatiserats och mest uppmärksammats för sina brister. Och ju fler brister som fästs på agendan, desto fler förändringsförsök och strax har skolans mening sugits ned i en malström av förändringsretorik, organisationsförändringar, kosmetiska åtgärder och konsultarvoden. I målstyrningens namn och med skolverksutvärderingar runt hörnet, förväntas lärarna sedan skapa det sammanhang som ständigt bryts ned när alltför många aktörer vill skolan väl. Decentralisering inom ett system utan sammanhang, tvingar aktörerna längst ned att internalisera alla systemets spänningar. Skolan har under perioden från 1990 drabbats av ekonomiska resursminskningar samtidigt som kraven på lärare och elever skärpts. Mer pengar löser aldrig skolans problem, men vad som skulle kunna hjälpa är väl använda pengar. Detta förutsätter emellertid att politiska beslutsfattare förstår och vågar stå upp för skolans mening. På denna punkt måste jag medge att jag tvivlar: den ena politiska sidan tycks drivas av vissa företrädares ångest inför kaos och talar därför mest om kunskapsmätning, ordning och disciplin, den andra sidan verkar ha glömt kunskapstörsten i sitt eget rörelsearv och förefaller istället ha blivit en penningfördelningsmaskin.
Ett exempel på denna från skolans mening distanserade retorik utgör en artikel med rubriken ”Bara Schweiz har dyrare studenter” (DN Debatt den 13/9 2005). Där försöker skol- och utbildningsministrarna visa värdet av svensk utbildning. Artikeln består av 43 meningar inklusive rubriken och i 36 av dem finns referenser till Sveriges utbildningsmässiga position i förhållande till andra länder, i allmänhet uttryckt i pengar och andelar av befolkningen. Artikeln handlar således om utbildning som pengar och som statusinstrument. Meningen är väl bl.a. att vår ångest i den ”globaliserade kunskapsekonomin” ska minska genom att vi nu inte längre ”släpar efter”, utan i stället ”hävdar oss” och bidrar till ”industrins konkurrenskraft”. Har möjligen skol- och utbildningsministrarna reflekterat över att kunskap kan ha ett värde i sig själv? Har oppositionens skol- och utbildningspolitiker gjort det? Kan utbildning vara av hög kvalitet även om den inte bidrar till att hävda Sveriges konkurrenskraft i den globala ekonomin?
Den individuella meningen med lärandet behöver återerövras inom skolan. Eftersom nerifrån- och inifrånperspektiven i allt väsentligt saknas i samtalet och debatten om skolan, är det måhända lätt att glömma bort att det sker ett underverk varje gång ett barn lär sig läsa eller en elev lär sig att hantera konflikter utan våld. När matematikens logiska skönhet uppdagas om och om igen är det kanske något som beslutsfattare kan ta för givet på vägen mot ökad nationalekonomisk konkurrenskraft, men för barnet som lär är det en revolution. På samma sätt när man märker att man kan påverka skeenden genom att samarbeta i elevrådet. Varje nyfiken och genuin fråga som ett skolbarn ställer, säger oss något om kunskapens mening och därför måste man vara nära barns lärande för att hålla fascinationen inför detta levande. Det räcker emellertid inte med närhet till de egna barnens lärande, eftersom man då riskerar att inte upptäcka att barns lärande tar sig olika uttryck. Alla barn är nyfikna, men de är nyfikna på olika saker och definitivt inte alltid nyfikna på det som föreskrivs i läroplanen eller nyfikna på det som politiska beslutsfattare anser vara viktigt för den ekonomiska tillväxten.
Den fråga som allt oftare dyker upp när man börjar tänka på förhållandet mellan lärandets individuella mening och skolans samhälleliga uppdrag, är hur skolan kan befrias från onödig politisk och byråkratisk styrning. Jag delar helt den franske sociologen Alain Touraines uppfattning, i boken Kan vi leva tillsammans? (2002), att det nu är dags att ta avstånd från ”undervisning för samhället” och istället skapa en skola som återskapar ”individernas möjligheter att bli subjekt i sin egen tillvaro”. Vilka institutionella arrangemang krävs för att en sådan skola ska bli verklighet?”

***

Utdrag ur: Persson, Anders (2006) ”Rapporter från ett skolgolv”, i Alsterdal, Lotte (red.) Rapporter från ett skolgolv. Tio lärare om dilemman och glädjeämnen i skolan. Malmö: Liber., s. 137-39.

Publicerad i Blogg
3 comments on “Nu älskar visst alla skolan
  1. Gregori skriver:

    Museet e4r ett annat socialt rum e4n salokn, en plats och en mf6jlighet att inte bara mf6ta historien utan ockse5 uppleva ne5got gemensamt och le4ra sig mer om sig sje4lv och andra i gruppen. Det blir ett mf6te med andra vuxna och kanske andra spelregler. Museet blir de4rmed en plats med en mf6jlighet att skapa en ny och annorlunda bild av sig sje4lv och det uppfattar elever ne4r de mf6ter oss museipedagoger. Vi vill mf6ta eleverna som individer och med allvar och respekt och vi vill ockse5 det motsatta, att eleverna ska mf6ta oss med allvar och respekt.

  2. Mariana Andersson skriver:

    Hej Anders,
    detta är en fantastisk text som du har skrivit och jag blev innerligt glad över att läsa den. Äntligen någon som pratar om att lärandet kan ha ett värde i sig självt, och gör det med tyngd och helhetskoll. Anledningen att jag hittade dig och din text var att Johanna Esseveld, som handleder mig i mitt uppsatsskrivande, gett mig en artikel du skrev tidigare i år i LUM – ”Skolans (k)val”. Även den var bra men inte lika ingående. Tack så hjärtligt! Jag kommer att citera dig i min uppsats.

    Med vänlig hälsning,
    Mariana Andersson,
    lärare på Malmö folkhögskola

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*