Självbetraktelsens skamkänslor – om föreläsningens ut- och intryck

Anders Persson:

En gång i tiden var föreläsningen en sak mellan föreläsaren och den fysiskt närvarande publiken. Med möjligheten att förmedla föreläsningar via Internet i antingen slutna eller varierande grad öppna former, har den fysiskt närvarande publiken ersatts av eller utökats med en fysiskt icke närvarande publik. Den senare delen av publiken kan antingen delta på distans medan föreläsningen ges eller ta del av föreläsningen i efterhand.

Fysisk närvaro och frånvaro

En fysiskt närvarande publik kan påverka föreläsningen genom sin närvaro och genom frågor och kommentarer, medan den fysiskt frånvarande publiken ställs inför ett fullbordat faktum när den tar del av föreläsningen. [1] Den fysiskt närvarande publiken kan också påverka föreläsningen genom att reagera mer eller mindre samfällt på det föreläsaren så att säga sänder ut, ibland handlar det om veritabla massfenomen som applåder, skrattsalvor och andra ljudliga uttryck där individuella variationer blir osynliggjorda. Föreläsare är inte endast förmedlare av ord utan dirigerar ofta också åhörargruppens stämningar och funderar ofta i efterhand likt skådespelare på om iscensättningen eller uppförandet ”gick hem”. De fysiskt närvarande åhörarna kan vidare påverka föreläsningen genom att lämna föreläsningen, vilket inte behöver ske i protest men som kan uppfattas så beroende på om åhörare droppar eller troppar av och i vilken grad deras exit är samordnad. Om de icke-fysiskt närvarande lämnar föreläsningen märker inte föreläsaren det.

Stolar på marinmuseet

De fysiskt närvarande deltagarna kan ses som en massa, uppföra sig som en sådan men också individuellt träda ut ur massan och t.ex. ställa frågor. Med nätföreläsningen är det annorlunda och M:et i förkortningen av den under senare år populära formen av webbaserad föreläsning MOOC står inte för mass utan massiveMassive Open Online Course, som har översatts till storskalig öppen nätkurs. MOOCs kan samla tusen- och åter tusentals åhörare på Internet. Dessa formerar inte en massa i förhållande till föreläsaren, utan är en samling individer. Sådana föreläsningar kan integreras i konventionell undervisning, men det gör dem inte mer interaktiva än ett TV-program. Om jag sitter vid min dator hemma och lyssnar och tittar på en sådan föreläsning och skrattar åt skämten, applåderar och är med på noterna så påverkar det inte alls själva föreläsningen men alldeles säkert min uppmärksamhet och mitt intresse.

Föreläsningen där åhörare är fysiskt närvarande bär drag av ett scenframträdande där åhörarna genom sin mass- och individnärvaro är medproducenter. Nätföreläsningen liknar å andra sidan mer ett TV-program som de individuella åhörarna konsumerar, eftersom deras aktivitet under föreläsningen inte alls påverkar föreläsningens innehåll eller stämning. [2] Många nätföreläsningar hålls inför en publik, spelas in och återges sedan för en annan publik. Primärpubliken är då en massa som kan påverka föreläsaren genom sin aktivitet eller inaktivitet och som föreläsaren kan vilja och behöva ha hjälp av för att bygga en eller annan stämning. Sekundärpubliken kan även den vara en massa under förutsättning att föreläsningen visas för en grupp individer, men massan står inte i kontakt med föreläsaren och kan därför inte påverka föreläsningen. Sekundärpubliken kan emellertid också vara individer som konsumerar föreläsningen helt individuellt men inte heller en sådan publik kan påverka föreläsaren.

Uttryckskontroll och intrycksstyrning

För en tid sedan höll två kollegor och jag tillsammans en föreläsning för en publik om drygt 100 personer vid Lunds universitets kunskapsvecka. En tid innan föreläsningen frågade arrangören om vi kunde tänka oss att bli filmade medan vi föreläste eftersom arrangören ville göra föreläsningen tillgänglig för kanske tusentals lärare och förskollärare. Efter moget övervägande svarade vi nej på frågan och efter många turer fram och tillbaka ställdes vi inför ett annat alternativ, nämligen att ljudet från vår föreläsning skulle spelas in och kompletteras med den Powerpointpresentation vi använde. Vi svarade ja och vi var mycket belåtna efter att ha genomfört föreläsningen och några dagar senare kunde vi avnjuta den på YouTube – men det ville ingen av oss göra! Varför? Vi är alla tre erfarna universitetslärare och borde, kan en tycka, vara vana vid att se oss själva in action. Men vi är ju faktiskt inte det, vi är snarare vana vid att se andra se oss in action och har lärt oss att i stunden avkoda deras reaktioner och koppla dem på olika sätt till den egna föreläsarprestationen. När vi kan se och/eller höra oss själva föreläsande är vi liksom bortom räddning. Hur en reagerar på detta är naturligtvis en vanesak men det är ändå värt att fundera över vår ovilja – och vi är inte ensamma – att betrakta och/eller lyssna på oss själva.

Ett sätt att fundera över denna ovilja är att analysera den med hjälp av den kanadensisk-amerikanske sociologen Erving Goffmans åtskillnad mellan utsända och överförda uttryck. Skillnaden dem emellan fångas elegant av Goffman (1974, s. 99): ”De agerande kan upphöra med att uttrycka sig men kan inte upphöra med att överföra uttryck”. Utsända uttryck är verbala, kroppsspråkliga och andra symboler som individen använder för att mer eller mindre genomtänkt överföra information till andra och därmed försöka styra deras intryck av individen själv och situationen hen delar med de andra. Överförda uttryck är å andra sidan sådana uttryck som individer ger ifrån sig och som andra individer tolkar som symptomatiska för den individ som sänder ut dem. Tänk på ett grälande par människor där den ena efter ett tag säger ”nu får du lugna ner dig” och den andre genmäler ”jag är lugn”, röd i ansiktet och med skakiga händer. Den viktigaste skillnaden mellan utsända uttryck (jag är lugn) och överförda (röd i ansiktet mm.) är individens grad av kontroll över dem:

”Överförda uttryck är bland annat sådant som kroppen gör, ibland mot vår vilja, och som vi just därför försöker hålla kontroll på – den svettas, skrattar, skakar, gråter, kurrar och rodnar, till exempel – uttryck som kan tolkas av andra som just symptomatiska uttryck för ett eller annat. Vi kan säkert alla komma ihåg någon gång när vi inte kunnat låta bli att brista ut i okontrollerat skratt. Vi blir då varse att vi både är och har en kropp, för att anknyta till Berger & Luckmann (1979 s. 66f). En kropp som inte alltid är så lätt att kontrollera.” (Persson 2012 s. 261)

Överförda uttryck kan också vara sådant som genom uppfostran och upprepning blivit mer eller mindre ett med oss själva och som därför kan vara svårt att kontrollera. Dialekt är ett exempel, kroppshållning ett annat (men att leka med sin dialekt eller kroppshållning i interaktion med andra är istället utsända uttryck). Om vi använder svordomar eller ej är ytterligare ett exempel och själva valet av svordomar säger ett och annat om oss. De vi interagerar med uppfattar oss nog olika om vi svär genom att säga ”attans”, ”helvete” eller ”kuk”.

De två uttrycksflödena kan hamna i konflikt med varandra eller åtminstone inte understödja varandra, vilket skulle kunna illustreras med uttrycket ”Stor i orden, liten på jorden” som visar på en dubbeltydighet hos de uttryck som sänds ut respektive överförs. Om vi ska hålla oss till ordspråken så är ett annat exempel detta: ”En dålig hantverkare klagar på sina verktyg”.

Social interaktion handlar i hög grad om uttryckskontroll och intryckstyrning. Under en föreläsning anstränger sig nog många av oss extra för att hålla kontroll över såväl utsända som överförda uttryck, men det kan vara svårt att fullt ut lyckas. Den tidigare nämnde Goffman analyserade en av sina egna föreläsningar medan han höll den – föreläsningen bestod således av själva analysen av den föreläsning han just gav ‑ och publicerade sedan föreläsningen som en text i en bok. (Den textens grad av metareflektion är ovanlig, för att inte säga extrem, och jag kan inte göra den rättvisa här.) Goffman pekar på de två olika själv som är involverade i föreläsningen: å ena sidan det själv som speglas av det manus som föreläsaren håller sig till och som om det är detaljerat kan uppföras av en stand-in, å andra sidan föreläsarens själv med sin egen personliga stil i tal, rörelsemönster, klädedräkt etc. men också mer eller mindre spontana omdispositioner av föreläsningsmanuset under själva uppförandet. Föreläsningen involverar ens ”totala personlighet”, skriver Goffman också och frågar vad det är föreläsaren tar med sig till den estrad från vilken föreläsningen ges och svarar: ”Han exponerar sig för publiken och engagerar sig i skeendet. Därmed överlämnar han sig till situationen.” (Goffman 1981, s. 191).

Det är just i den situation som föreläsaren delar med åhörarna som det kan hända oväntade saker, ibland sådana som gör att föreläsaren förlorar kontrollen över sina uttrycksflöden och därmed ger åhörarna intryck som hen kanske helst ville ha ogjorda. Föreläsaren kan bli absorberad av situationen, förlora sig i den och därmed mista kontrollen över de överförda och ibland också de utsända uttrycken. Föreläsaren kan också bli alltför engagerad och då förlora uttryckskontrollen och därmed försvåras styrningen av åhörarnas intryck av föreläsaren och det hen säger.

Anledningen till att vi inte ville låta arrangören av det event där vi föreläste filma oss men tillät att föreläsningens ljud förevigades kan ha att göra med skillnaden mellan graden av kontroll över utsända och överförda uttryck. Då vi har mer kontroll över de utsända än över de överförda uttrycken utsätter bild- och ljudupptagning föreläsarens uttryckskontroll och därmed intrycksstyrning för större risker än vad endast återgivningen av ljudet gör. Men självbetraktelsens skamkänslor övergav oss inte ens sedan sådan riskhantering vidtagits, vilket kan förklara att vi först inte vågade lyssna till oss själva föreläsande och sedan gjorde det motvilligt. Håll i alla fall till godo med föreläsningen: Skolkulturer – i skolan, i ämneslärarutbildningen och i blivande lärare, själv tycker jag numera att den är riktigt bra även om självbetraktelsens skamkänslor alltid ligger på lur.

***

Referenser

Andersson, Gunnar, Sinikka Neuhaus, & Anders Persson. (2015). ”Skolkulturer-i skolan, i ämneslärarutbildningen och i blivande lärare.” Föreläsning vid Kunskapsveckan i Lund 2015. Lund: Lunds universitet.

Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas (1979). Kunskapssociologi: hur individen uppfattar och formar sin sociala verklighet. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Goffman, Erving (1974). Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Goffman, Erving (1981). Forms of talk. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

Persson, Anders (1997). Lärarrollen i det virtuella universitetet ‑ rapport från ett seminarium i Vancouver, Kanada, april 1997.

Persson, Anders (2012). Ritualisering och sårbarhet: ansikte mot ansikte med Goffmans perspektiv på social interaktion. Malmö: Liber.

Noter

[1] Det finns olika blandformer som jag inte tar hänsyn till här, t.ex. att en fysiskt icke närvarande publik har möjlighet att ställa frågor till föreläsaren via chatt eller mail under pågående föreläsning.

[2] Det bör åter sägas att detta är ytterligheterna och att jag är väl och dessutom praktiskt medveten om många mellanformer av föreläsningar. Det ska också nämnas att för snart 20 år sedan bevistade jag tillsammans med ett tjog andra medlemmar i ”Levande pedagogers sällskap” ett seminarium i Kanada om ”lärarrollen i det virtuella universitetet”. Redan då diskuterades bortfallet av interaktion mellan föreläsare och student i IT-kurser och hur detta kunde kompenseras på olika sätt. Se vidare Persson 1997.

Publicerad i Blogg