Sociala medier: Känn den sociala klibbighetsnivån!

Anders Persson: I augustinumret av tidningen Femina intervjuas jag om hur sociala medier – i synnerhet Facebook och Instagram – påverkar gränser mellan det privata och offentliga (i betydelsen publika). Jag har reflekterat över dessa gränser alltsedan jag i mobiltelefonens barndom studerade den intimitet bland främlingar som mobiltelefonpratandet kan skapa på offentliga platser. I samband med den studien funderade jag mycket på hur det kan komma sig att en del individer är så villiga att dela med sig av privat information till andra. Jag fann tre sätt att förstå detta: mobiltelefonisten som hänsynslös individualist, som kommunicerande exhibitionist respektive som absorberad kommunikatör. Själv är jag mest fascinerad av det sistnämnda sättet att förstå oversharing (ung. överdriven öppenhet med information) och undersökte senare detta i sociala medier. Ett resultat var följande försök till karakteristik av sociala medier i min bok Ritualisering och sårbarhet (s. 270f.):

”Den kommunikativa situationen när det gäller sociala medier är fundamentalt annorlunda. Möjligen skulle vi kunna likna den vid att individer i ett bostadskvarter sitter inne i sina bostäder och kommunicerar med andra, som också befinner sig i sina bostäder, genom att öppna fönstret mot ett för bostäderna gemensamt torg och tala med de andra i eller bakom sina fönster. Var som helst kan vara en nod i ett socialt Internetnätverk, givet att den tekniska uppkopplingsmöjligheten finns. Förmodligen är noden ofta placerad i användarens bostad eller på arbetsplatsen eller skolan, och just det förhållandet torde ha betydelse för hur man kommunicerar, nämligen att man ofta befinner sig i en egen bakre region och kommunicerar med andra som befinner sig i sin bakre region. Kommunikationen kan emellertid erfaras, liksom i liknelsen med bostadskvarteret ovan, också av andra och i den meningen befinner man sig i en främre region.”

Att en del av oss avslöjar privata saker i sociala medier beror således inte på att vi är tvungna att göra det. Det rör sig inte om ett förhör av tredje graden där vi pressas att avslöja oss. Facebook är heller inget så kallat sanningsserum, men för vissa människor verkar sociala medier fungera på liknande sätt: det får dem att släppa på hämningarna – och det beror i hög grad på den kommunikativa situation som skapas.

Att vara öppen med det mesta kan upplevas som häftigt och kanske litet radikalt men det är inte alla som likt superbloggarna tjänar pengar på öppenheten. En del förlorar försörjningsbidrag när de på Facebook berättar om sambon, den som emellertid inte längre är en sambo enligt ansökan om bostadsbidrag. Myndigheter får bedriva spaning på Internet och ibland upptäcker de fusk på grund av öppenheten i sociala medier. Annan öppenhet kan upplevas som synnerligen befogad för stunden – t.ex. att lägga upp en film på sin förlossning – men filmen kanske ter sig annorlunda när känslorna svalnat.

Det fina och ibland svåra med att bli intervjuad i icke-vetenskapliga tidningar är att man ofta ombeds ge handlingsrekommendationer till läsarna. I intervjun inför nämnda Feminaartikel fick jag frågan: Vad bör man tänka på när man delar med sig i sociala medier? Jag tolkade frågan som att den handlade om hur man ska undvika att ”överdela” privat information och svaret formulerade jag på volley men det kom tyvärr inte med i artikeln. Enligt den slutversion av artikeln jag fick läsa innan publicering löd mitt svar så här:

”Känn in var den sociala klibbighetsnivån är. Om en arbetskamrat kommer fram till mig och sliter upp en bild där han är i en intim situation skulle jag uppleva det som ganska klibbigt. På kvällen kan jag ändå se kompisar göra precis samma sak på Facebook. Man kanske bör tillämpa någon slags självcensur, vara lite mer försiktig.”

Vad menas egentligen med social klibbighet? Och vad är det för slags nivå som man kan välja att överskrida eller inte? Jean-Paul Sartre ägnade några sidor i Varat och intet åt det klibbiga. I den kaskad av bestämningar av klibbighet som Sartre serverar är det sociala underförstått samtidigt som klibbigheten beskrivs på många sätt, t.ex. så här:

”Om föremålet jag håller i handen är fast, kan jag släppa det när jag vill; dess passivitet symboliserar för mig mitt totala herravälde (…) Men här kastar det klibbiga om situationen (…) Jag drar undan händerna, jag vill bli av med det klibbiga, men det har fastnat på mig, det suger upp mig, vill sluka mig; (…) Det finns i själva uppfattningen av det klibbiga (…) liksom ett varsel om en metamorfos. Om man rör vid något klibbigt, riskerar man att själv upplösas i klibbighet.”

Detta för tanken till ett handslag som kan vara torrt eller svettigt. Klibbigheten hos det svettiga handslaget tenderar att definiera den hälsande personen på ett helt annat sätt än det torra handslaget, klibbigheten kletar fast på min bild av personen med svettigt handslag. Det klibbiga handslaget definierar så mycket mer än handsvett, det tar liksom över personens identitet och har, som Sartre påpekar, ett slags moraliskt symbolvärde: ”… en typ av oförverkligat vara som hotar oss, som ständigt kommer att hemsöka medvetandet som den konstanta fara det flyr undan ifrån…”. Man skulle mot denna bakgrund kunna säga att den sociala klibbigheten representeras av de andra, det är deras värdering av oss som skapar förutsättningar för en social klibbighet, något som smetar ner oss när vi gör bort oss, när vi blir skamsna eller förlägna eller, och det är kanske det viktigaste här, överskrider förgivettagna gränser mellan front- och backstage, mellan den egna privata sfären och den med andra delade offentliga. Inte för inte skrev Sartre en gång att ”helvetet det är De Andra”.

Den kanadensisk-amerikanske sociologen Erving Goffman använde ordet klibbighet för att beskriva vissa aspekter av det sociala. När han försöker förstå spel ‑ t.ex. schack – skiljer han mellan spel och spelande. Spel representerar då spelets regler, vilka är rena om man jämför med själva spelandet, där en mängd saker sker som inte har med spelet att göra utan med den sociala interaktionen mellan spelarna och deras görande i övrigt under spelets gång. Spelandet beskriver Goffman som sticky, som också betyder klibbig men har en något annan nyans än Sartres franska visqueux (på svenska viskös, som betyder klibbig och trögflytande) för att fånga den klibbighet han beskriver och i den engelska utgåvan av Being and Nothingness översätts detta till slimy. Detta engelska ord har flera betydelser, bland dem slemmig och inställsam, medan ordet sticky betyder klibbig men också besvärlig och pinsam. Enligt Goffman är spel regelstyrda och i just det avseendet rena, medan själva det praktiska spelandet är jämförelsevis besvärligt och svårkontrollerat. Tänk på ett kortspel där några är väldigt koncentrerade medan andra bara snackar. Samtidigt har alltså dessa ord betydelser som har att göra med social interaktion mellan individer: inställsam och pinsam. Dessa ord kan kombineras och beskriver var sin del av en relation: inställsam svarar mot Sartres beskrivning av det klibbiga som något som fastnar på en individ och som hotar att göra henne/honom klibbig, detta något kan t.ex. vara en inställsam eller lismande, haltungad, hycklande, krypande och opportunistisk person. Inställsamheten kan å andra sidan också beskrivas som pinsam av den som riskerar att bli nerkläggad av det klibbiga.

När jag spontant besvarade frågan om vad man bör tänka på när man delar information i sociala medier med att man ska känna sin sociala klibbighetsnivå så utgick jag ifrån att många av oss kan erfara pinsamhet – och för den delen också inställsamhet ‑ som en känsla av obehag och kanske rentav skam. Vi kan liksom spela upp den för oss själva lång, lång tid efter att de människor vi känner pinsamhet inför har glömt bort den. Själv kan jag spela upp ett antal handlingssekvenser där jag gjort bort mig, sagt korkade saker eller skrivit något pinsamt. De framträder ännu tydliga och jag kan rodna, rysa och känna klibbigheten som håller på att ta över och definiera mig. Den känslan kan vara bra att anlita som censor när man interagerar i sociala medier, när man bestämmer sig för vilka bilder som ska läggas ut på Instagram och om man verkligen ska lägga ut just den kommentaren på Facebook eller i något kommentarsfält.

Referenser

Goffman, Erving (1961) Encounters: two studies in the sociology of interaction. Indianapolis, Ind.: The Bobbs-Merrill Company, Inc.

Persson, Anders (2000) Intimitet bland främlingar ‑ mobiltelefonsamtal på offentliga platser. Sociologisk Forskning, nr. 2, 2000.

Persson, Anders (2001) Intimacy among strangers. Journal of mundane behavior 2(3), 2001.

Persson, Anders (2012) Front- and backstage in social media. Language, Discourse and Society, Vol. 1, No. 2, July 2012.

Persson, Anders (2012) Ritualisering och sårbarhet – ansikte mot ansikte med Goffmans perspektiv på social interaktion. Malmö: Liber förlag.

Sartre, Jean-Paul (1946) Flugorna; Inför lyckta dörrar. Stockholm: Bonnier.

Sartre, Jean-Paul (1966[1956]) Being and nothingness: a phenomenological essay on ontology. New York: Washington Square Press.

Sartre, Jean-Paul (1983) Varat och intet. Göteborg: Korpen.

Ågren, Charlotte (2015) Här är vårt liv! Femina, nr. 8, 2015.

Publicerad i Blogg